Italian 1489-1534 Correggio Locations Italian painter and draughtsman. Apart from his Venetian contemporaries, he was the most important northern Italian painter of the first half of the 16th century. His best-known works are the illusionistic frescoes in the domes of S Giovanni Evangelista and the cathedral in Parma, where he worked from 1520 to 1530. The combination of technical virtuosity and dramatic excitement in these works ensured their importance for later generations of artists. His altarpieces of the same period are equally original and ally intimacy of feeling with an ecstatic quality that seems to anticipate the Baroque. In his paintings of mythological subjects, especially those executed after his return to Correggio around 1530, he created images whose sensuality and abandon have been seen as foreshadowing the Rococo. Vasari wrote that Correggio was timid and virtuous, that family responsibilities made him miserly and that he died from a fever after walking in the sun. He left no letters and, apart from Vasari account, nothing is known of his character or personality beyond what can be deduced from his works. The story that he owned a manuscript of Bonaventura Berlinghieri Geographia, as well as his use of a latinized form of Allegri (Laetus), and his naming of his son after the humanist Pomponius Laetus, all suggest that he was an educated man by the standards of painters in this period. The intelligence of his paintings supports this claim. Relatively unknown in his lifetime, Correggio was to have an enormous posthumous reputation. He was revered by Federico Barocci and the Carracci, and throughout the 17th and 18th centuries his reputation rivalled that of Raphael.  Related Paintings of Correggio :. | The Education of Cupid | Two ovals depicting a putto with a stag's head and a putto with a greyhound | Zeus and Antiope (mk08) | Madonna and Child with the Young Saint John | Pendentive with Saint Jerome and Saint Mattehew |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
NEER, Eglon van der
Dutch Baroque Era Painter, ca.1634-1703 Son of Aert van der Neer. His birth date is based on Houbraken's statement that the artist was 70 years old when he died. He apparently studied first with his father and then with the genre and history painter Jacob van Loo. According to Houbraken, van der Neer was in France c. 1654, where he served as painter to the Counts of Dona, Dutch governors of the principality of Orange. He returned to Holland by 1659 and is recorded as a resident of Amsterdam at the time of his marriage to Maria van Wagensvelt in Rotterdam on 20 February 1659.
Ivan Ivarson
painted Beach Walk in 1900-1939